The Jonie Website

thesartorialist

Jag gillar hur han beskriver bild nr 2. Att man aldrig skulle se en sådan spårad klädsel i Milano, Paris eller Stockholm. Att han räknande in vår lilla huvudstad i modebubblan tycker jag var kul. Minns jag rätt var bilden tagen i Brooklyn. Jag skulle verkligen vilja åka till NYC. Har inte så mycket resecravings över lag, men dit vill jag verkligen. Ska informera med min systeryster om det, vet att hon också vill!

Fördriver kvällen med Indian chai och frukt. Köpte en grape idag som var helt brun innuti, majsigt.. Jag som verkligen var sugen på grape! Hur ofta har man craving på grape? För i hälvette första gången i mitt liv som jag köper en och så är den genomrutten. Jag tror inte att den var mitt öde faktiskt.

Jag fick en bra lön den här månaden. Därav grapen. Hehe, nejdå. Tänkte väl mest att det är väldigt befriande att kunna lägga undan lite, unna sig lite mer. Jag läste, apropå det här med att spendera, en krönika av Kitty Jutbring i Aftonbladet idag. Jag som alltid har gillat henne fattade ingenting av hennes självmordsantydningar. Jo, hon beskrev hur fruktansvärt det var med bratsen i Båstad. Nu när de inte får spruta champagne längre har de börjat med trenden att köpa in två flaskor varav servetrisen ombes hälla ut en av dem i diskhon- bara för att.. för att ingenting. Jätteonödig tycker väl de flesta gissar jag. Personligen ser jag ingen logik i det, men värst är nu Kitty vilken ville ta självmord när hon fick nys om detta. De idiotiska små bratsen.

Jag känner lite som såhär.. Vad en pojke eller flicka väljer att göra med sina fickpengar från mamma och pappa rör mig verkligen inte ryggen. Jag kunde inte bry mig mindre än att min spontana reaktion blev den ovan nämnda. Detta Båstadfestande att sticka så förbaskat i allmänhetens ögon.. Trött blir jag. En gång om året liksom! Några sommarkvällar. Likväl ska bättre vetande, pretentiösa randoms, lägga sig i vad en minoritet väljer att göra med något så ironiskt som dessa flaskor champagne? 

Om Kitty ska snacka välgörenhetsförslag kan ett alternativ vara att hon retunerar sin samling barnarbetstillverkade Hello Kitty-prylar till "Made in Chaina" och börjar plugga in Rädda Barnens BG-nummer för framtida bidragsinsättningar. Kanske tänka steget längre på vilka svinnsummor som slår mest mot välfärden. Tror knappast en festvecka på västkusten en gång om året där glada "brats" (herregud, det ordet) tömmer privata sparbössan är.. något mer än liten bitande parasit för de som ägnar all vaken tid och energi på att kontinuerligt ha åsikter om allt och alla. Kontinuerligt gå motströms. Ni stör mig verkligen.

Var inne på Löplabbet i fredags för att köpa nya joggingskor. Fick "hjälp" av den mest värdelösa expediten, vilket har resulterat i att jag framöver kommer bojkotta stället helt.

Hon ville inte ge mig någon information om vilken sko som passade mig. Jag fick verkligen dra ut henne det mest nödvändiga. Mellan varven gick hon in på lagret och pratade och skrattade med en kollega - detta medan jag hade mina frågor som jag ville ha svar på. Droppen var när jag lyckades få ögonkontakt med henne igen (notera att vi pratar om den där tjejbutiken på knappa 30 kvadratmeter, tom på kunder) och jag säger "Det blir nog inte dom här skorna, för sulan känns lite för platt." Då svarar hon "Okej", och när jag tar av mig sko nummer två och lägger den i skokartongen tar hon kartongen, kollar på mig och säger Hejdå. Detta medan jag sitter på en bänk och tar på mig min strumpa(!) Förstår ni vad förödmjukande? Hon borde ha gett mig förslag på ett annat par skor, eller åtmindstånde varit trevlig mot mig. Istället blir jag utslängd. Kanske låter löjligt, men jag gick därifrån lite ledsen med en klump i magen. Hon var verkligen obehaglig. Jag som hade sett fram emot det här köpet ganska länge.. jävla brud det där.

Sedan gick jag över till Stadium och fick hur bra service som helst. Sa det till henne med, och då blev hon glad. Dock hittade jag inget som passade. Tror jag kommer slå till på Nike-pjuken här under. Lätt som en fjäder är skorna. Måste bara hitta en butik som säljer paret, vilken inte går under titeln Löplabbet. Fyfan. Tills dess blir det en joggingtur med mina gamla leriga odågor. Redan nu faktiskt.
.

Vaknade, satte ner fötterna på golvet och försökte lokalisera närmaste varma plagg. När hände det här senast? Och vadå, ska hösten komma redan? Det är allt ruggigt just nu. Skulle vilja somna om och vakna om några timmar igen. Är inte det bara så värt? Att vakna tidigt, småfrysa, dra in fötterna (eller armarna om så är fallet) under täcket och bara känna "jag kan somna om, jag får somna om, nu somnar jag om - kadung! snark." 

Börjar jobba om en timme. Känner mig sådär taggad för det. Vi var ute igår och firade Andres som fyllde 25. Trevligt! I fredags var jag och Kajsa ute och svirade efter middan. Vi åt sushi på East och det var ju riktigt gott det. Kanske inte kom i höjd med mina förväntningar, men klart kvalitativt. Jag citerar mitt sällskap: "Jag har alltid trott att jag inte gillar biten med vit fisk, men nu förstår jag ju att det bara är på just Fyra små rätter som den är så seg att man får slita den i bitar."

Med risk för att låta alldeles för gammal och klok nu, men jag klarar inte av att hålla igång på det här viset. Känns som att jag dödar min kropp. Semesterdrickande ni vet, och massa fester och dylikt. Den här kommande veckan får bli rehab med träning och fräsch mat. Ja, så får det bli! 

Tog till mig fel reseinformation på färjan idag. På en skylt stod det "Stockholm 14.00" och eftersom jag hoppade på båten 12.25 verkade 1½ timme i högsta grad både rimligt och bekvämt. Jag vet inte vad de fick det där klockslaget ifrån, för när jag äntligen tog första steget ut vid Strömkajen i stan från klibb å klet å varmluft hade klockan passerat 16.20.

Småstressad och otålig hade jag hunnit bli och därav liksom bara bestämt mig för att hinna med 16.35-tåget hem. Halvsprang från Kungsträdgården med mina väskor uppför Hamngatan och jag har nog aldrig, betonar aldrig, blivit så argsint på slashasarna som idag. Inte ville de dra benen efter sig på sidan av trottoaren heller, utan över hela, mitti - överallt! Och såsar de inte så stannar de helt. De knäcker mig på riktigt. Mitt psyke klarar av det helt enkelt. Folk som är i vägen på ett klumpigt, omedvetet och SEGT vis kan i stressat läge få mig nära till tårar. På riktigt alltså. Och efter denna båttur med en inomhustemperatur på 35 stilla plusgrader i kombination med en fjuttig lokaflaska till räddning var jag inte på den bättre sidan av uppvaknandet för att hantera tyska barnfamiljer på sightseeing. Tyska barnfamiljer vilka blockerade flödet genom att stanna och peka på allt ifrån sergelfontän till NK-klocka. Lyckligvis hann jag med tåget, svettig och irriterad. Frågasätte min handling, det vill säga - om det kanske hade varit värt att ta det lugnt och vänta en kvart på 16.50-tåget. Men aldrig. Man väntar liksom inte. Så fungerar det inte. Såvida det inte rör sig om en hundraprocentigt omöjlig tidsmarginal.

Åt middag på Valvet med tjejerna tidigare. Vi pratade framtidsångest med lättsamhet, om konstiga medarbetare och lite girltalk as usual, hehe. Blev en sallad och blåbärspaj. Gött jo! Men nu sova!