The Jonie Website

Jag borde inte lägga mer energi på skriverier om SL. Alla vet ändå att de är värdelösa. Men jag bara måste yttra mig nu. Denna morgon alltså. Går som alltid upp tidigt, idag ungefär 05.25. Detta är inget jag gör med glädje kan jag tillägga. Det är snarare en utomordentlig plåga. Sängen är varm, jag är trött (snarare sovande) och ett pendeltåg med en frukostätande eller Slipknot-lyssnande granne är det absolut sista jag känner motivation inför. Men ni vet.. "vad man göra?"

Aningen sen då jag stänger ytterdörren, skyndar mig ner till stationen. Till min egentliga absoluta icke-förvåning är pendeltågen kaputt morgonen i ära. De tåg som ska komma och gå 04, 19, 34 och 49 kommer inte komma. Jag tror det räcker med den informationen. Hurvida jag lunkade hem, irritation i varenda kroppscell och allt där till, det förstår ni säkert redan. Inte okej. Speciellt inte då SL:s bortförklaringar till samtliga problem ständigt är lika värdelösa som att Linda Rosing ska hitta livets stora kärlek i TV. Eller varför inte Postens VDs "plåster på såren"-taktik (som han för övrigt aldrig skulle infinna sig i om det inte vore för mediauppståndelsen.) Suck!

Nu åker jag ner till Göteborg. Inte för att vara den som är den, men jag har aldrig dragits till Göteborg. Det är nog det sista stället jag spontant skulle välja att semstera på inom landets gränser. Vad gör man i Göteborg förutom att åka Spårvagn? Och kontra nu för bövelen inte med Liseberg eller något liknande ståhej. Jag vill höra något väsentligt, annars kommer jag aldrig låta mig övertygas.

Nej vet ni vad.. Efter att ha läst denna helt meningslösa artikel, i rådande brist på arbetsuppgifter, så slog det mig på riktigt hur oerhört trött jag på viktsnack, på diettips, på samtalskonversationer om pluffsiga magar. Jag har sedan en tid tillbaka slutat involvera mig i sådant trams. Jag får skavsår i mina öron. Jag tycker att det är, för att tala klarspråk, en skittråkig grej. Att kunna sitta på ett café och äta smörgåsar och dricka varm choklad är ett underbart vardagsnöje som jag tycker att alla ska kunna unna sig utan att få panik över kaloriintag. Det är socialt och det är mysigt. Alla blir gladare av mat, och av sund mat och träning blir alla dessutom vackrare.

Sedan håller jag med om att man inte behöver trycka i sig fem skagenmackor på kvällen bara för att bli sådär härligt proppmätt inför natten. Men varför göra hela "jag äter inte" till en grej? En åt skogen meningslös grej....

Jag ska bli ljusare i håret! Om mindre än en vecka faktiskt. Känns så jäklarns bra!

Och precis då jag spyr galla över överkreativa kommenterarmänniskor, får jag en väldigt fin kommentar i ett gammalt inlägg om mitt fadderbarn, skrivet av hemligheten den själv:

Jag försöker hitta bra och läsvärda bloggar, och jag föll för din direkt. Du tar upp sådant som man vill läsa om. Jag undrar hur många "kända" bloggerskor som ens hjälper till förbättra utvecklingen ? Är uppriktigt sagt trött på deras mode-snack. Tack för en inspirerande blogg !

Väldigt många tack säger jag! Passar på att buga lite extra för de som skriver såhär trevliga saker då och då (då det faktiskt, förvånandsvärt emellertid händer) Jag nynnar och tillägnar er en klok och otroligt beskrivande Alcazar-titel: Keep on rockin'! (..cant get enough..lala)

Då jag har valt att kategorisera in mig under skaran 'skrivintresserande', skulle det ultimata yrket för mig vara betald bloggare. Men, alltid ett men, som vi alla redan vet måste jag i så fall särskriva & heta (snarare se ut som?) Natasha Peyre eller kommentera tusentals töntbloggar som man i hjärtat bara vill sanera bort från hela Cyberspace. Detta för att överhuvudtaget få en syl i vädret om ens bloggexistens. Med andra ord, ett jäkla rövslickeri. (..fann ingen lika träffande synonym.)

Och det där är inte riktigt min grej. Att kommentera överhuvudtaget är inte min grej (tycker däremot att det är väldigt trevligt att få kommentarer! Never doubt my firends!) Det jag ville komma till: Såvida jag inte är på ett otroligt bra humör. Jag hade en sådan dag i somras, då jag kände "livet i mig" som jag valde att kalla det. Tror jag kommentera cirka 5 okända bloggar av ren kärlek till livet. Fåglarna kvittrade och solen sken. Detta gav mig 6 färre läsare dagen därpå.. "Aldrig mer" var tanken då, och än idag.

Surfade av misstag in på detta lilla bus: "eee.blogg se". (Meningen att komma dit då man i sin energiska fingerdans skriver fel adress. E bredvid W, ja ni hänger med.) Detta var allt en hurtig liten idé, han som kom på detta, men så mycket roligare än så blev inte. Till min förvåning har 13 personer kommenterat hur kul detta är. Hysteriska skratt och upprepande konstateranden. Jag skulle vilja se dessa tragiskt humorbefriade människor i riktiga livet. Vilka är ni? Vart hämtar ni er superenergi till något så meningslöst ifrån? Imponerande kan jag i hemlighet tycka. Jag som ibland finner det ansträngade att svara folk på Msn.

Jag har ingenting för mig ikväll. Läser igenom mina gamla blogginlägg från i vintras/våras. Märker hur jag har utvecklat mitt skrivspråk, egentligen helt omedvetet. Måste säga att det har utvecklats till det bättre. Trivsammare flöde på något vis. Nog för att mitt intresse för detta var större förut, men det mesta var ju också rent drammel. Hm, har egentligen ingen poäng med det här konstaterandet. Tycker själv att det var rätt intressant att se bara.. men det är nog bara jag.

Bhhmm.. tråkigt har jag. Den här måndagen var ju bara jätteonödig.

Satt hemma i soffan igår och kände mig otaggad. Smuttade på en burkcider som jag inte ens tyckte var god. Cider och slisk har varit ett avslutat kapitel sedan hemmafesterna i Rosersberg dog ut där 2005 någon gång. Förstår inte varför jag ska försöka intala mig själv att jag fortfarande gillar det?  Men så kom jag över mitt otaggeri, slängde på mig the red lips, och knatade ner till Key Cee. Varför har man inte maskerad oftare? Underskattat.



 

 

Syster har en jättefin lägenhet. Hammarbyhöjden. Nyrenoverad och välplanerad. Kunde inte vara mer glad för hennes skull. Sedan kom Wilma förbi, solstrålen i mitt liv! Hon har precis lärt sig säga Johanna, fast då med en liten egen uttalsvariant. Kände mig rätt så stolt i vilket fall som helst. Summan av kardemumman: Mysig familjedag.