Sesam öppna dig
Något jag gillar med min lägenhet är utrymmet för förvaring. En hel vägg med garderober bara i sovrummet är det bästa. Jag förstår faktiskt inte hur jag bar mig åt innan då jag bara hade en sån garderobsdel hemma hos päronen. Dessa generösa förvaringsutrymmen i lägenheten har bidragit till att jag inte ens har varit nere i källaren för att leta upp mitt förråd, haha. En sak mindre att tänka på dessutom. Skönt.
Marchin on...
Jävla stockholmare, 2008
En sjuklings frukost
Det är en psykisk påfresting att se blå himmel, sol och termometern på balkongen peka uppåt då man bara får "se men inte röra." Stannade hemma från jobbet idag. Sitter i vardagsrummet och det känns som att jag andas in min utandade koldioxid. Huvudet dunkar. Min utsikt härifrån är stereotypisk för situationen på något vis. En byggarbetsplats där de nyss rivit ned min gamla låg och mellanstadieskola för att bygga nya hyresrätter med orimlig månadshyra. Skolan sjöng på sista versen redan då, så själv ombyggnaden i sig är väl mest positivt - men i sin helhet då. Tiderna förändras. Buffaloskor och svannbyxor på en skolgård av asfalt, där killarna rusade fram på brännbollsplan då vi tjejer skulle slå (varpå killen i samma lag skrek: "ta tjejracket!!"), där mobbning existerade framför ögon på lärare utan ryggrad, där tusentals barns framtid formas under normaliserade, tragiska omständigheter. Bara det faktum att jag bor vid min gamla lågstadieskola - "my life is all that."
Nå väl. Ingenting är för alltid som det heter. Ibland brukar jag tänka på hur jag kommer se tillbaka på de här två åren av mitt 19-21åriga liv. Kommer jag ångra att jag har arbetat heltid istället för att resa? Istället för att plugga? Jag tror att ångesten över att inte ha gjort det man kunde ha gjort tillhör min generation. Att jag fått två års erfarenhet på mitt CV glöms helt bort. Allt det materiellt som jag har kunnat unna mig. Man vill bara ha mer, göra mer, mer mer mer. Denna girighet som ligger över oss ungdomar börjar faktiskt äckla mig. Och dessutom finns det en inpräglad tanke i bakhuvudet att livet börjar dala vid 30. Alltså, herregud - jag vet att det inte är så. Men allt detta snack om folks 30-årskriser påverkar en inte positivt direkt. Jag är så trött på ålders och meritnojor. Fyfan. Äckel äckel äckel. När jag blir 50 ska jag skåla med mina "väninnor" för "fifty and fabulous."
29 år kvar till 50. Och två dagar kvar till Valborg. Måste hinna bli frisk.
Hängig
Ett inlägg som råkade raderas tidigare
http://www.dn.se/nyheter/varlden/belgien-kan-bli-forst-ut-att-forbjuda-sloja-1.1081690
”Det är inte intolerant att införa ett förbud utan att det är den muslimska rörelsen som är inskränkt och farlig.” - Denis Ducarme, medlem i det liberala partiet Reformrörelsen.
Vilken muslimsk rörelse menar han? Jag förstår inte. Ser han samtliga muslimer som en ”rörelse”? Hänger inte med någonstans. Då 20% av världens befolkning är muslimer är det en väldigt stor rörelse han pekar på. Jobbigt att så många är inskränkta och farliga.
Men hur som hava. Det här med burka. Förmår ni er att läsa artikeln jag länkade kan ni själva uppmärksamma att det i Belgien finns runt 281.000 muslimer, vilket utgör ungefär tre procent av befolkningen. Uppskattningsvis bär mellan 300-400 kvinnor niqab och burka. En droppe i havet som lik förbannat kliar i västerländska regeringsmäns alla möjliga väck och hjärnceller.
Vet inte om den belgiska regeringen delar samma ståndpunkt, men att ”rycka burkan av kvinnorna” som Danmarks stadsminister så professionellt uttryckte sig enligt DN-artikeln kommer knappast att främja någon kamp för kvinnans rättighet. En kvinnas rättighet är att få välja själv. Det bästa vore möjligtvis att börja i en ände där förtryckta kvinnor av diverse slag ska hitta lättillgänglig information var hjälp finns i det samhälle de bor i. Har en vag tro att den kvinna som far illa i klädsel av burka & niqab kommer fara ännu sämre med dessa absurda lagstiftningar. Kommer de överhuvudtaget få tillåtelsen att gå utanför dörren? Det är ett ganska massivt projekt att bolla så enkelt på det där sättet.
Problemet med identitet kan jag tycka är en mer realistisk anledning. Men frågan är om det överhuvudtaget är att belastat problem? Det är en så liten minoritet det handlar om. Jag bara frågar, för jag vet inte säkert.
Tycker det är bra att Sverige har tagit avstånd från detta.
KAP!
Ska vi prata materiella kap så ska vi prata startpaketet från i.d. Gick till Åhléns för att köpa enbart en foundation.. 450 kr. Hrm. Kändes väl sådär. Expediten med sitt lagersminkande, flottiga ansikte påstod att en borste i samma märke var högst nödvändig med. Jag såg tusenlappen veckla ut vingar och flyga sin väg mot fjärran i samtalets stund. Men sedan visade sig att startpaketet gick loss på 995 kr, där borstar och hela kitet följde med. Expediten på PUB, där jag sedan köpte allt för att få rätt färgnyans, sa att det beror på att dom vill att man ska få en "rätt start." Så tänk på det nästa gång. Concealer, solpuder, foundation, transparat fixeringspuder och ett annat puder med namn "warmth" som jag inte riktigt har greppat + 3 olika bortstar för 995:-.
Bli aldrig kund hos TELE2!
I början av året, dvs i samband med min flytt, så blev jag kund hos Tele2. När jag sedan upptäckte att Bredbandsbolaget kunde leverera fiber istället för ADSL så föll det sig naturligt att jag ringde och backade min beställning hos Tele2. Dvs, jag sa upp mitt abonnemang. Tjejen jag pratade med i telefonen noterade detta och bad mig strunta i postavin för modemet, då modemet skulle skickas tillbaka automatiskt. Detta var i början av mina 14 möjliga ångerdagar.
Fine. Smidigt va? Tror ni inte att jag får en fakturahelvetesjävlaskit den här månaden ändå? Ringer upp Tele2:s kundtjänst och förklarar situationen likt det jag skrev här ovan - men enligt dem så har jag aldrig sagt upp abonnemanget. De hade enbart noterat att jag och telefonisten har "pratat om att säga upp mitt abonnemang."
!"/#¤%&¤"# Alltså, allvarligt talat nu: Hur ofta att jag sitter i telefonkö i 15 enfaldiga minuter för att ströprata med en telefoist om att "kanske" säga upp ett banalt internetabonnemang? Antingen säger man väl upp det eller så säger man inte upp det?
Tele2s personal tänker inte utanför boxen utan svarar per automatik. De svarar det som står stödnoterat på en post-it med rubriken "När skitkunder ringer." Det finns liksom ingen mänsklig connection mellan oss. Ingen förståelse. Hon upprepade samma inlärda meningen gång på gång. Kunde lika gärna ha varit IKEAs digitala "Fråga Anna" jag hade att göra med på andra linjen. Man inser efter några minuter att det inte spelar någon roll hur rätt man har, för dessa telefonister är lika själslösa som telefonen den själv.
De bad mig skicka in ett brev och förklara det hela, vilket jag gjorde förra veckan. Brevet är under behandling fick jag reda på nyss då jag ringde ännu en gång. Tills vidare tyckte telefonisten att jag skulle betala in fakturan vilket som, och visar det sig att dom har gjort en felbedömning så ersätter dom mig. När jag frågade henne varför jag ska betala in ett belopp för något jag inte har använt istället för att de tillsvidare spärrar fakturan tyckte hon mest ingenting.
Men fortfarande. Jag har aldrig känt mig så maktlös? Jag sa verkligen verkligen verkligen upp mitt abonnemang. Är tanken att jag nu ska sitta och betala av mer än 200 kronor varje månad för något jag inte använder? I flera år? Känns som ett renodlat "skratta eller gråta"-tillfälle. Vad ni än gör - lova mig att aldrig bli kunder hos Tele2. Önskar att jag hade miljoner läsare så att dom insåg vikten av gott kundbemötande. Då hade de troligtvis fått smaka på sin egen bittra, inkompetenta medicin. Arg är vad jag är! ARG.
