Energikrävande hemfärd
Tog till mig fel reseinformation på färjan idag. På en skylt stod det "Stockholm 14.00" och eftersom jag hoppade på båten 12.25 verkade 1½ timme i högsta grad både rimligt och bekvämt. Jag vet inte vad de fick det där klockslaget ifrån, för när jag äntligen tog första steget ut vid Strömkajen i stan från klibb å klet å varmluft hade klockan passerat 16.20.
Småstressad och otålig hade jag hunnit bli och därav liksom bara bestämt mig för att hinna med 16.35-tåget hem. Halvsprang från Kungsträdgården med mina väskor uppför Hamngatan och jag har nog aldrig, betonar aldrig, blivit så argsint på slashasarna som idag. Inte ville de dra benen efter sig på sidan av trottoaren heller, utan över hela, mitti - överallt! Och såsar de inte så stannar de helt. De knäcker mig på riktigt. Mitt psyke klarar av det helt enkelt. Folk som är i vägen på ett klumpigt, omedvetet och SEGT vis kan i stressat läge få mig nära till tårar. På riktigt alltså. Och efter denna båttur med en inomhustemperatur på 35 stilla plusgrader i kombination med en fjuttig lokaflaska till räddning var jag inte på den bättre sidan av uppvaknandet för att hantera tyska barnfamiljer på sightseeing. Tyska barnfamiljer vilka blockerade flödet genom att stanna och peka på allt ifrån sergelfontän till NK-klocka. Lyckligvis hann jag med tåget, svettig och irriterad. Frågasätte min handling, det vill säga - om det kanske hade varit värt att ta det lugnt och vänta en kvart på 16.50-tåget. Men aldrig. Man väntar liksom inte. Så fungerar det inte. Såvida det inte rör sig om en hundraprocentigt omöjlig tidsmarginal.
Åt middag på Valvet med tjejerna tidigare. Vi pratade framtidsångest med lättsamhet, om konstiga medarbetare och lite girltalk as usual, hehe. Blev en sallad och blåbärspaj. Gött jo! Men nu sova!
