Klassrum & klaustrofobi
Varje skrivbord jag nyttjar förvandlas till ett avlastningsharem och just nu finns här de mest irrelevanta objekt. Det stör mig något enormt att jag exempelvis har en kryddburk kanel här. Vad fyller den för syfte? Detta följs av tre kartonger olika te-sorter, en tom kaffemugg i papper, en tom kaffemugg i porslin, en tom pet-flaska, en tom godispåse, en tom platspåse, ett pennfodral, en pennburk, två högar med block och papper... (det blir ett långt blogginlägg om jag fortsätter.)
Jag måste städa skrivbordet.
Det jag försöker säga är att jag har det trångt. Det slutar nämligen inte med ett prylpyntat skrivbord. Det ligger sladdar på golvet där jag vill placera mina fötter och är det något som på DJUPET STÖR MIG är det att ha fötterna/foten på en sladd. Försöker vara den större människan ifrågasätta varför jag finner detta jobbigt. Hur kan jag låta irritationen gentemot en sladd sänka mig på det här viset? Jag vet inte.
Jag gillar min skrivbordsgranne Josefine. Jag blev väldigt glad första dagen hon intog plasten här bredvid. Hon verkade normal liksom. En sådan jag åtminstonde kunde grannprata lite med utifall att jag inte skulle få några kompisar (på riktigt, ja.) Men faktum kvarstår att hon sitter ytterst och jag sitter innerst bredvid en vägg full med mönstrade julpapper, kakeldekor och övrigt plotter. Jag är så inlåst av förmål från alla håll och kanter. Jag kvävs.
Min enda luftlucka är uppåt mot fyra bländade ljusrör. I bunkern utan fönster.
Jag måste städa skrivbordet.
Kommentarer
Trackback
