the jonie website

Jag börjar att finna kläder och mode.. mindre viktigt. Jag resonerar mig fram till att pengar kan läggas på något trevligt istället. Kanske något socialt? Detta följs av att jag slutar tona håret i falsk övertygelse om att jag är nyfiken på hur min riktiga hårfärg ser ut när det i själva verket handlar om att jag inte orkar. Jag slutar motionera för att.. det är kallt ute. Det blir bättre promenadväder i vår, eller sommar, eller höst. Det faller sig jobbigt att gå upp på vardagsmornarna och att sminka sig blir synonym med fest. Tillslut har jag glömt hur man gör och jag börjar kladda med ögonskugga upp under ögonbrynen och klumpig mascara appliceras i för många lager och jag står där framför badrumsspegeln och tänker "rätt piffigt ändå." Successivt väcks därför något intresse till liv igen och jag tar lån på Lendo för testa fillers i läpparna. Mina vänner har stegvis slutat höra av sig för de känner att vi har "utvecklats åt olika håll" och jag har ätit för mycket transfetter och kollat för mycket Keep it up with the Kardashians för att fatta piken. Jag har helt enkelt blivit lite trög i huvudet av min livsstil. Tänker att "brudarna", som jag tilltalar dem som, är rätt schyssta ändå och att vi kommer säkert dra på den där partykryssningen jag har hintat om i månader. Att hålla mig uppdaterad vad som händer i samhället, engagera mig i debatter och nyheter är skittråkigt eftersom att "dom där politikerna bara lurar mig på mina skattepengar." Jag upptäcker att Eldorados grillkorv smakar lika bra som Scans och budgetmärken parkerar sig allt stadigare i skafferiet på samma sätt som hygienartiklarna i badrumsskåpet. Mina fyllda läppar har gått tillbaka, lämnat en knöl eller två, men vid det här laget har det blivit enklare att dölja misären med läppenna och läppstift istället för att besöka läkare. Leggins ersätter all form av åtsittande byxor. Jag börjar använda urringat eftersom att min viktuppgång har generar en, vad jag tror, sexig D-kupa. Jag går "på lokal" själv, dricker enbart vodkadrinkar och prackar på shots till ställets sunkkillar i tron att vi ska "röja" fastän de sedan oförståeligt försvinner och dagen efter drar de skämt om den tragiska kvinnan i baren.

Så en dag ställer jag mig rakt upp och ned framför spegeln och verkligheten kommer för första gången ikapp mig. Som att jag fram till då har levt på att "jag är som jag alltid har varit" men nu liksom inser vilken tragik som har utvecklats i min förblindande bekvämlighet. Och jag lutar mig mot väggen "a la filmscen" och sjunker gråtandes ned mot golvet men faller de sista 30 cm p.g.a. tung kroppshydda. Och därifrån kryper jag till köket, fram till frysfacket och glasspaketet.