the jonie website

Kort och koncist: Egenskapen att avbryta andra är oförskämt. När någon avbryter mig kan jag inget annat än att ta det personligt. Om personen har satt sitt "avbryteri" i system, hur känner man när man skiljs åt efter en fika eller whatever? Tycker man att man har fått ut något av umgänget?

Ofta är det där en sådan sak som är svår att konfrontera. "Sluta avbryt mig!" känns hårt? Jag brukar fortsätta på min mening med högre röst fastän jag blir avbruten, just för att markera, men det tycks aldrig vara tillräckligt. Dessutom tappar man ju bort sig när någon plogar in och tar över, så "markeringen" i fråga avslutas ändå bara i något otydligt mummel och avbrytaren kommer vinnandens ur meningsfighten som vanligt.

Här är några tips till ALLA AVBRYTARE:

- Håll ut. När någon pratar och du kommer på en snilleblixt-historia som bara måste ut - memorera den. Försökt i alla fall. Det är inte jättesvårt, de flesta gör så. Fler vill säkert ta del av din historia, men de vill också höra vad den rådande talaren har att berätta. Tids nog kommer en lucka där du kan flika in med ditt bidrag, känn dig då välkommen.

- När du träffar en vän under perioden av timmar eller dygn, ifrågasätt dig själv huruvida du efter mötet vet mer om ditt alterego eller personen du nyss träffade.

- Uppmärksamma hintar. När dina medmänniskor fäster blicken i bordet, ner i kaffekoppen, på väggen eller in varandras ögon (ej dina) är det inte positivt.