The Jonie Website

Jämt, jag menar jämt, då jag öppnar bloggrutan och ska skriva rubrik så är det dom där orden som kommer till mig, "Jag är en indian, jag är en indian." Citerat från "Livet är en Schlager" om ni minns. Klart ni minns. Alla har sett Livet är en schlager. Det stora dilemmat i detta då är varför jag minns just detta scenario? Varför har det blivit en mening som jag bär med mig i mitt liv? Det är en stolle som kommer sjungandes i en tunnel vilken sedan levererar någon statistik på antalet anmälda bidrag till medlodifestivalen, för att sedan sjunga sitt.

AAH! Hahah, jag hittade det på Youtube, vad är oddsen?

En förutsättning till engagemanget att driva Feminitiskt intiativ framåt är såklart att tro på valseger. Eller åtminstånde påstå det. Fann det mest lustigt då jag läste Gudrun Skymans blogg där hon predikar; "Därför vinner F! valet."

Om inte en större reaktion på utdraget; "Ur ett jämställdhetsperspektiv råder det ingen tvekan, Sverige behöver byta regering. Det handlar till och med om en ren överlevnadsfråga, för kvinnor."

Jag blir less när jag läser det där. Feminism/jämställdhet är en ytterst väsentlig fråga, men det som inte får förbises är att utvecklingen successivt tar oss dit. Det är inte en fråga om överlevnad för en kvinna hurvida F! vinner valet eller inte (inte heller om alliansen ska styra i fyra år till.) Det har hänt mycket på bara 50 år, långt innan F! var på tapeten, och det kommer hinnas mycket mer. Absolut behövs feminisim i poltiken så länge vi inte är där vi bör vara (mäns inställning till ägandet av kvinnan, objektifiering, sexuella brott, löneskillnader, tvångsäktenskap) - men för att inte glömma - Rom byggdes inte på en dag. Om vi illustrerar att F! vinner valet 2010, så kommer det fortfarande dörja länge innan gjutna mönster luckras upp och jämställdhet blir lika självklart för Gunde 74 som för Gudrun hon själv. Även ofödda generationer kommer ärva mönster ett bra tag framöver.

Att kalla det Överlevnadsfråga för kvinnor är bara manupelativt nonsens som enligt mig sänker trovärdigheten i deras poltik. Något som påvisar det extrema i begreppet feminism vilket många (så även i ren okunskap givetvis) har tagit avstånd ifrån. Att framställa kvinnor som offer och män som orsaken till vårat s.k lidande är att vända och dra hela den politiska frågan i motvind. Det hade blivit en helt annan evidens i detta om formuleringen istället hade lydit: "En överlevnadsfråga för samhället." Nyhet eller inte, så utgör kvinnor och män detta samhälle tillsammans, och vi behöver en politik som riktas till alla individer, inte hälften.

Jag orkar inte med någon snyftningspolitik, kan vi inte lämna den till Sverigedemokraterna?

Jag är feminist. Jag vill bli tilltalad, behandlad och framför allt respekterad för den individ jag är, inte det kön jag föddes till. Jag vill kunna ta mig lika långt som Johan, fastän jag heter Johanna. Det borde vara en självklarhet och om det inte är det nu så kommer det bli, kanske inte för min generation men för kommande. Och jag överlever, för tack vare leden innan mitt har de gjort det möjligt för mig att ta eget ansvar och påverka min position och vad jag står för.

..läst en, vad han kallar en "kort introduktion" till kommande kurs. Här är ett utdrag från 25 sidor text:

"På liknande sätt kan vi göra med de andra exemplen. Orden ’somliga’ och ’någon’ tolkas båda som ’det finns’ dvs som existenskvantifikator. I #9 är det ’alla’ som är kvantifikator, nämligen ’alla’, vilka symboliskt skrivs ’ termer med stora bokstäver, som kan väljas godtyckligt enligt modellen ’Lx = x har levt i 200 år’, kan vi nu symbolisera #9…#12 enligt följande: all-kvantifikator. Vi har alltså två kvantifikatorer ’det finns’ och∃’respektive ’∀’. Om vi vidare symboliserar generella termer med stora bokstäver, som kan väljas godtyckligt enligt modellen ’Lx = x har levt i 200 år’, kan vi nu symbolisera #9…#12 enligt följande.."

.....







Sen behöver jag sova på detta.

I förmiddags damp mina inloggningsuppgifter till studentportalen ned i brevinkastet. Sitter och rotar nu för att få ett hum om allt. Känner mig som största amatören. Är lite sur också, för jag kom ju in som reserv och jag har pratat ganska mycket med kursadministratören på filosofiska om att jag inte vill missa någonting, så som sammanstrålningar å dylikt. Hon har alltid sagt att första träffen är imorgon 1 september. Nu när jag loggade in ser jag att dom har haft picknick och grillning igår och idag. Ok, jag skiter ju att jag missar en picknick liksom, men det är ju det sociala jag vill vara med på. Blir så irriterad att hon inte fattade det. Det fattar väl alla?

Aja, vet inte hur pass många som är med på det där. Kanske bara är några få, eller kanske alla? Det är just det, jag vet ingenting, haha. Får ta morgondagen som den kommer. Känns spännande att äntligen sparka igång den här hösten. Är så förväntansfull. Första kursen heter Kritiskt tänkande. Vad tror vi om det?

.. vägg i vägg. En kvinna skriker i förtvivlan och en mer dov mansröst kontrar då utrymme ges. Jag känner hennes frustration. Stadiet då inget annat når fram av orden än ljudnivån i sig. Då man har sagt allt, uppfattningen är omformulerad tio gånger om varav den sista känns så retorisk att det lika gärna skulle kunna vara riktat till ett 3årigt barn. Stadiet då tårarna kommer av ingenting annat än uppriktig ilska. Och hur ilskan eskalerar för att den visar sig på ett sådan absurt sätt som i gråt. Det absolut sista man vill ge av sig själv i slagsfältets brännpunkt.

Jag minns inte senast jag bråkade på det där sättet. Jag minns inte vad som kan ha gjort mig så arg, som har fått mig att känna så. Jag minns bara just förnimmelsen. Hur energin successivt töms ur kroppen och det slutar med att jag somnar med torkade tårar och vaknar upp helt tom. Hur distansen mellan motparten och en själv är mil ifrån varandra och att oron över det, som att det är såhär det kommer vara nu för alltid, börjar överta vreden i sig. Orden landar i det dunkade huvudet och med små kliv backar man tillbaka och börjar tvivla, och ångra de attacker som förut kändes träffande och rätt.

Och så närmar man sig plötsligt. Ett steg vardera. Livrädd för att trampa den andre på tårna sker medlingen med lugn försiktighet. Sympatin i en relation är aldrig så stor för varandra som då. Och när ordet är sagt och stenen har fallit, så kommer lovorden smygandes, att detta, det ska aldrig hända igen.

Sitter och läser igenom opublicerade utkast från 2008/2009. Vet ni hur roligt det här är? I utkasten står ju allt sådant man tvekar på att posta där i sista sekund. Av anledning givetvis. Kolla in det här från 29 januari 2009 likom:

Okej, alltså. Nu har jag ju varit fastställd singel i en vecka (tro inte att jag hakar upp mig på ett civilståndsstatus, tanken slog mig bara.) Fnular och klurar jag lite kring detta. Varför ska jag nu, då läget ändå är som det är, se detta som något negativt? Jag har ju stormtrivts som singel i hela mitt liv. Självutnämnd singelprinsessan vill jag påstå. "Me myself and I".. typ. Med det menar jag inte att jag har (eller ska) kasta mig i armarna på någon annan, för det finns faktiskt andra fördelar med att vara singel vid sidan av "köttmarknad-grejen" (sånt som jag för övrigt uppskattar tusen ggr mer - vill jag poängtera.) Men det är klart att dagens singlar inte sitter hemma i soffan och läser böcker om pollen och pistiller över en kopp te. Singlar vill väl vara sociala som alla andra? Och i sociala sammanhang skapas nya band.. och sådär..

När jag och mitt ex diskuterade saken.. (denna jobbiga kväll för en vecka sedan) fick jag värsta blicken när jag försökte förklara läget för honom. Jag sa "Nu förstår du väl att om vi gör slut, då är det slut på riktigt. Då kan jag inte anpassa mig efter hans 'vem vet vad som händer mellan oss i framtiden'-uttalande." Med "anpassa mig" syftar jag på grejen att gå vidare, hitta nya vägar, vidga vyer och allt det där. Det är en ganska vesäntlig del i "komma över-stadiet" tycker jag. Inte för att glömma bort ett förhållande, utan för att kunna koppla bort den nedstämdhet och saknad som hela denna process medför. För vem tusan vill egentligen såsa omkring och vara ledsen över någon som inte går att påverka?

Och okej, jag erkänner att mitt exempel var lite korkat (men jag var sur, ok?) för såhär sa jag: "Så som läget har varit fram till nu har jag ju verkligen inte varit intresserad av att ta kontakt med någon annan överhuvudtaget, men om vi gör slut på riktigt, då kommer ju den dagen komma framöver." (Poängtera framöver nu!)

Trodde liksom han skulle förstå, men han blev typ skitsur. "Hur skulle du känna om jag sa så till dig!?" Sa han och kollade på mig med ajjabajja-ögon. Jag tänkte "Vafan, vem är det som vill göra slut här egentligen!?" Men jag svarade väl "Jo kanske.." eller nått sånt. Blängde ner i golvet gjorde jag nog för den delen med. Har svårt för sådana blickar.

För det måste väl alla förstå att man i min sits absolut inte tänker på ett nytt ragg/flirt/förhållande? Det sista man vill ta del av någon annan. Speciellt inte någon som luktar 7 starköl för mycket och envisas med att bjuda på en 4:a Sex on the beach kl. 02.45. Jag ville ju bara lägga korten på bordet så att vi kunde komma överens om vad termen "göra slut" innebär. Tycker ni att jag var dum då? Jag tycker att jag var väldigt vettig i mitt uttalande. Realistisk liksom. Fast å andra sidan kanske orden kom ut aningen mer brutalt just då.. (mycket möjligt nu när jag tänker efter.) Jag menade iallafall inget illa. Det var väl mest det jag ville klargöra med detta. Han kanske läser och förstår mig. För det skulle kännas jättedumt att ringa och säga något sånt i efterhand. Han skulle nog tycka att jag var psyko då. Psykobruden. Hehe.. Ja vem vet.