"Jag är en indian, jag är en indian"
Jämt, jag menar jämt, då jag öppnar bloggrutan och ska skriva rubrik så är det dom där orden som kommer till mig, "Jag är en indian, jag är en indian." Citerat från "Livet är en Schlager" om ni minns. Klart ni minns. Alla har sett Livet är en schlager. Det stora dilemmat i detta då är varför jag minns just detta scenario? Varför har det blivit en mening som jag bär med mig i mitt liv? Det är en stolle som kommer sjungandes i en tunnel vilken sedan levererar någon statistik på antalet anmälda bidrag till medlodifestivalen, för att sedan sjunga sitt.
AAH! Hahah, jag hittade det på Youtube, vad är oddsen?
Fattar ni att den där frasen följer mig? HELA TIDEN. Varje dag. Hahaha.
Hur som helst. Jag tog ledigt från nollningen idag. Sa att jag återkommer imorgon då vi ska äta brunch på.. någon nation jag inte minns namnet på. Herregud, alla dessa nationer. För mig är det nästan ett för bra festliv för att vara sant. Typ 20-30 monetas för en öl/cider/vin, när hände det senast? Och bara massa roliga, trevliga, snygga, inte så snygga, glada studenter. Jag kommer trivas här, det känner jag.
Nu ska jag knyta träningsdojorna och möta upp Kajsa för en promenix i höstsolen. Sedan måste jag hitta någon som kan skjussa mig till Arlanda, apoteket på Skycity för att hämta ut nya pills. Någon frivillig? Jag bjussar kaffe, det blir trevligt.
Rött är sött
Första dagen, check!
Har den senaste timmen..
..läst en, vad han kallar en "kort introduktion" till kommande kurs. Här är ett utdrag från 25 sidor text:
"På liknande sätt kan vi göra med de andra exemplen. Orden ’somliga’ och ’någon’ tolkas båda som ’det finns’ dvs som existenskvantifikator. I #9 är det ’alla’ som är kvantifikator, nämligen ’alla’, vilka symboliskt skrivs ’ termer med stora bokstäver, som kan väljas godtyckligt enligt modellen ’Lx = x har levt i 200 år’, kan vi nu symbolisera #9…#12 enligt följande: all-kvantifikator. Vi har alltså två kvantifikatorer ’det finns’ och∃’respektive ’∀’. Om vi vidare symboliserar generella termer med stora bokstäver, som kan väljas godtyckligt enligt modellen ’Lx = x har levt i 200 år’, kan vi nu symbolisera #9…#12 enligt följande.."
.....
Sen behöver jag sova på detta.
Uppvärmning
I förmiddags damp mina inloggningsuppgifter till studentportalen ned i brevinkastet. Sitter och rotar nu för att få ett hum om allt. Känner mig som största amatören. Är lite sur också, för jag kom ju in som reserv och jag har pratat ganska mycket med kursadministratören på filosofiska om att jag inte vill missa någonting, så som sammanstrålningar å dylikt. Hon har alltid sagt att första träffen är imorgon 1 september. Nu när jag loggade in ser jag att dom har haft picknick och grillning igår och idag. Ok, jag skiter ju att jag missar en picknick liksom, men det är ju det sociala jag vill vara med på. Blir så irriterad att hon inte fattade det. Det fattar väl alla?
Aja, vet inte hur pass många som är med på det där. Kanske bara är några få, eller kanske alla? Det är just det, jag vet ingenting, haha. Får ta morgondagen som den kommer. Känns spännande att äntligen sparka igång den här hösten. Är så förväntansfull. Första kursen heter Kritiskt tänkande. Vad tror vi om det? 
Bygglov
Känner mig iallafall duktig som rev loss allt en gång för alla. Har dessutom tvättat all smutstvätt idag vädrat lite höstjackor och halsdukar som har hängt i en garderob sedan mars. Denna måndag gick i produktiv anda. Bra start på veckan.
Höstmorgon
Det ser ut som ett kaos här hemma just nu. Har rivit upp golvet i hallen och ska ta köket idag. All den tid som vi la ned för att få till det. Känns verkligen inte okej (dåliga samvetet spökar.) Hela den här flyttprocessen med att packa, städa, lyfta.. urp? Är så omotiverad! Känns ju som att det var igår jag flyttade in. Som att jag fortfarande har ryggont efter alla banankartonger som har svettats upp för trapporna utanför. Nu ska de ut igen? Det bästa är att ta ett ryck och försöka avklara så mycket som möjligt med packandet -inte hålla på och ditta och datta. Tror det får bli eftermiddagens uppgift, "woho."
Det löser sig. Nu ska jag snart möta upp mormor min och vi ska ta oss in till stan. Godmorgon på er.
Gomoschen galoschen!
G. D Roberts
De förflutnas mantel är gjord av lappar av känslor och sydd med trådar spunna av gåtor. Det bästa vi kan göra är mestadels att svepa in oss i den för att känna oss trygga eller släpa den bakom oss när vi kämpar på för att gå vidare. Men allt har en orsak och en mening. Varje liv, varje kärlek, varje handling, känsla och tanke har sin orsak och sin betydelse - sin uppkomst och sin roll i det slutliga skådespelet. Ibland förstår vi det. Ibland ser vi det förflutna så klart och läser texten i dess olika delar med sådan skärpa att varje stygn i tiden avslöjar sitt syfte. Vi ser vilket budskap som spunnits in i det. Ingenting i någon människas liv, hur bra eller illa det än har levts, är klokare än misslyckandet och tydligare än sorgen. Och genom den lilla dyrbara lärdom vi drar av dem, har till och med dessa fruktande fiender - lidandet och misslyckandet - sin mening och sitt berättigande.
Gammalt roligt utkast
Sitter och läser igenom opublicerade utkast från 2008/2009. Vet ni hur roligt det här är? I utkasten står ju allt sådant man tvekar på att posta där i sista sekund. Av anledning givetvis. Kolla in det här från 29 januari 2009 likom:
Okej, alltså. Nu har jag ju varit fastställd singel i en vecka (tro inte att jag hakar upp mig på ett civilståndsstatus, tanken slog mig bara.) Fnular och klurar jag lite kring detta. Varför ska jag nu, då läget ändå är som det är, se detta som något negativt? Jag har ju stormtrivts som singel i hela mitt liv. Självutnämnd singelprinsessan vill jag påstå. "Me myself and I".. typ. Med det menar jag inte att jag har (eller ska) kasta mig i armarna på någon annan, för det finns faktiskt andra fördelar med att vara singel vid sidan av "köttmarknad-grejen" (sånt som jag för övrigt uppskattar tusen ggr mer - vill jag poängtera.) Men det är klart att dagens singlar inte sitter hemma i soffan och läser böcker om pollen och pistiller över en kopp te. Singlar vill väl vara sociala som alla andra? Och i sociala sammanhang skapas nya band.. och sådär..
När jag och mitt ex diskuterade saken.. (denna jobbiga kväll för en vecka sedan) fick jag värsta blicken när jag försökte förklara läget för honom. Jag sa "Nu förstår du väl att om vi gör slut, då är det slut på riktigt. Då kan jag inte anpassa mig efter hans 'vem vet vad som händer mellan oss i framtiden'-uttalande." Med "anpassa mig" syftar jag på grejen att gå vidare, hitta nya vägar, vidga vyer och allt det där. Det är en ganska vesäntlig del i "komma över-stadiet" tycker jag. Inte för att glömma bort ett förhållande, utan för att kunna koppla bort den nedstämdhet och saknad som hela denna process medför. För vem tusan vill egentligen såsa omkring och vara ledsen över någon som inte går att påverka?
Och okej, jag erkänner att mitt exempel var lite korkat (men jag var sur, ok?) för såhär sa jag: "Så som läget har varit fram till nu har jag ju verkligen inte varit intresserad av att ta kontakt med någon annan överhuvudtaget, men om vi gör slut på riktigt, då kommer ju den dagen komma framöver." (Poängtera framöver nu!)
Trodde liksom han skulle förstå, men han blev typ skitsur. "Hur skulle du känna om jag sa så till dig!?" Sa han och kollade på mig med ajjabajja-ögon. Jag tänkte "Vafan, vem är det som vill göra slut här egentligen!?" Men jag svarade väl "Jo kanske.." eller nått sånt. Blängde ner i golvet gjorde jag nog för den delen med. Har svårt för sådana blickar.
För det måste väl alla förstå att man i min sits absolut inte tänker på ett nytt ragg/flirt/förhållande? Det sista man vill ta del av någon annan. Speciellt inte någon som luktar 7 starköl för mycket och envisas med att bjuda på en 4:a Sex on the beach kl. 02.45. Jag ville ju bara lägga korten på bordet så att vi kunde komma överens om vad termen "göra slut" innebär. Tycker ni att jag var dum då? Jag tycker att jag var väldigt vettig i mitt uttalande. Realistisk liksom. Fast å andra sidan kanske orden kom ut aningen mer brutalt just då.. (mycket möjligt nu när jag tänker efter.) Jag menade iallafall inget illa. Det var väl mest det jag ville klargöra med detta. Han kanske läser och förstår mig. För det skulle kännas jättedumt att ringa och säga något sånt i efterhand. Han skulle nog tycka att jag var psyko då. Psykobruden. Hehe.. Ja vem vet.
Jag tycker det är helt underbart. Hur min humor över situationen lyser igen fastän jag fightades med hjärtekross. Nu ska jag fortsätta läsandet.
Med ett barn på knivsöder
En regnig men väldans mysig dag med Annika. Vi åt lunch på gamla 7 knop, och sedan tog vi oss över gatan till lekparken. Blev inte så mycket lek för Viggen eftersom regnet bröjade ösa. Stackarn. Han somnade gott i vagnen istället. Vi konstaterade att det ser så mysigt ut att ligga i en vagn. Detta fick mig att tänka på ett gammalt blogginlägg där jag rabblade upp mina fantastiska idéer, där bland en vuxenvagn. Inte det mest praktiska, kanske inte nej, men man hade nog fått sina drömmars sömn. Tror jag det!
