The Jonie Website

En förutsättning till engagemanget att driva Feminitiskt intiativ framåt är såklart att tro på valseger. Eller åtminstånde påstå det. Fann det mest lustigt då jag läste Gudrun Skymans blogg där hon predikar; "Därför vinner F! valet."

Om inte en större reaktion på utdraget; "Ur ett jämställdhetsperspektiv råder det ingen tvekan, Sverige behöver byta regering. Det handlar till och med om en ren överlevnadsfråga, för kvinnor."

Jag blir less när jag läser det där. Feminism/jämställdhet är en ytterst väsentlig fråga, men det som inte får förbises är att utvecklingen successivt tar oss dit. Det är inte en fråga om överlevnad för en kvinna hurvida F! vinner valet eller inte (inte heller om alliansen ska styra i fyra år till.) Det har hänt mycket på bara 50 år, långt innan F! var på tapeten, och det kommer hinnas mycket mer. Absolut behövs feminisim i poltiken så länge vi inte är där vi bör vara (mäns inställning till ägandet av kvinnan, objektifiering, sexuella brott, löneskillnader, tvångsäktenskap) - men för att inte glömma - Rom byggdes inte på en dag. Om vi illustrerar att F! vinner valet 2010, så kommer det fortfarande dörja länge innan gjutna mönster luckras upp och jämställdhet blir lika självklart för Gunde 74 som för Gudrun hon själv. Även ofödda generationer kommer ärva mönster ett bra tag framöver.

Att kalla det Överlevnadsfråga för kvinnor är bara manupelativt nonsens som enligt mig sänker trovärdigheten i deras poltik. Något som påvisar det extrema i begreppet feminism vilket många (så även i ren okunskap givetvis) har tagit avstånd ifrån. Att framställa kvinnor som offer och män som orsaken till vårat s.k lidande är att vända och dra hela den politiska frågan i motvind. Det hade blivit en helt annan evidens i detta om formuleringen istället hade lydit: "En överlevnadsfråga för samhället." Nyhet eller inte, så utgör kvinnor och män detta samhälle tillsammans, och vi behöver en politik som riktas till alla individer, inte hälften.

Jag orkar inte med någon snyftningspolitik, kan vi inte lämna den till Sverigedemokraterna?

Jag är feminist. Jag vill bli tilltalad, behandlad och framför allt respekterad för den individ jag är, inte det kön jag föddes till. Jag vill kunna ta mig lika långt som Johan, fastän jag heter Johanna. Det borde vara en självklarhet och om det inte är det nu så kommer det bli, kanske inte för min generation men för kommande. Och jag överlever, för tack vare leden innan mitt har de gjort det möjligt för mig att ta eget ansvar och påverka min position och vad jag står för.

.. vägg i vägg. En kvinna skriker i förtvivlan och en mer dov mansröst kontrar då utrymme ges. Jag känner hennes frustration. Stadiet då inget annat når fram av orden än ljudnivån i sig. Då man har sagt allt, uppfattningen är omformulerad tio gånger om varav den sista känns så retorisk att det lika gärna skulle kunna vara riktat till ett 3årigt barn. Stadiet då tårarna kommer av ingenting annat än uppriktig ilska. Och hur ilskan eskalerar för att den visar sig på ett sådan absurt sätt som i gråt. Det absolut sista man vill ge av sig själv i slagsfältets brännpunkt.

Jag minns inte senast jag bråkade på det där sättet. Jag minns inte vad som kan ha gjort mig så arg, som har fått mig att känna så. Jag minns bara just förnimmelsen. Hur energin successivt töms ur kroppen och det slutar med att jag somnar med torkade tårar och vaknar upp helt tom. Hur distansen mellan motparten och en själv är mil ifrån varandra och att oron över det, som att det är såhär det kommer vara nu för alltid, börjar överta vreden i sig. Orden landar i det dunkade huvudet och med små kliv backar man tillbaka och börjar tvivla, och ångra de attacker som förut kändes träffande och rätt.

Och så närmar man sig plötsligt. Ett steg vardera. Livrädd för att trampa den andre på tårna sker medlingen med lugn försiktighet. Sympatin i en relation är aldrig så stor för varandra som då. Och när ordet är sagt och stenen har fallit, så kommer lovorden smygandes, att detta, det ska aldrig hända igen.

Slitna tider för Tara Reid.

Fördriver kvällen med Indian chai och frukt. Köpte en grape idag som var helt brun innuti, majsigt.. Jag som verkligen var sugen på grape! Hur ofta har man craving på grape? För i hälvette första gången i mitt liv som jag köper en och så är den genomrutten. Jag tror inte att den var mitt öde faktiskt.

Jag fick en bra lön den här månaden. Därav grapen. Hehe, nejdå. Tänkte väl mest att det är väldigt befriande att kunna lägga undan lite, unna sig lite mer. Jag läste, apropå det här med att spendera, en krönika av Kitty Jutbring i Aftonbladet idag. Jag som alltid har gillat henne fattade ingenting av hennes självmordsantydningar. Jo, hon beskrev hur fruktansvärt det var med bratsen i Båstad. Nu när de inte får spruta champagne längre har de börjat med trenden att köpa in två flaskor varav servetrisen ombes hälla ut en av dem i diskhon- bara för att.. för att ingenting. Jätteonödig tycker väl de flesta gissar jag. Personligen ser jag ingen logik i det, men värst är nu Kitty vilken ville ta självmord när hon fick nys om detta. De idiotiska små bratsen.

Jag känner lite som såhär.. Vad en pojke eller flicka väljer att göra med sina fickpengar från mamma och pappa rör mig verkligen inte ryggen. Jag kunde inte bry mig mindre än att min spontana reaktion blev den ovan nämnda. Detta Båstadfestande att sticka så förbaskat i allmänhetens ögon.. Trött blir jag. En gång om året liksom! Några sommarkvällar. Likväl ska bättre vetande, pretentiösa randoms, lägga sig i vad en minoritet väljer att göra med något så ironiskt som dessa flaskor champagne? 

Om Kitty ska snacka välgörenhetsförslag kan ett alternativ vara att hon retunerar sin samling barnarbetstillverkade Hello Kitty-prylar till "Made in Chaina" och börjar plugga in Rädda Barnens BG-nummer för framtida bidragsinsättningar. Kanske tänka steget längre på vilka svinnsummor som slår mest mot välfärden. Tror knappast en festvecka på västkusten en gång om året där glada "brats" (herregud, det ordet) tömmer privata sparbössan är.. något mer än liten bitande parasit för de som ägnar all vaken tid och energi på att kontinuerligt ha åsikter om allt och alla. Kontinuerligt gå motströms. Ni stör mig verkligen.

Var inne på Löplabbet i fredags för att köpa nya joggingskor. Fick "hjälp" av den mest värdelösa expediten, vilket har resulterat i att jag framöver kommer bojkotta stället helt.

Hon ville inte ge mig någon information om vilken sko som passade mig. Jag fick verkligen dra ut henne det mest nödvändiga. Mellan varven gick hon in på lagret och pratade och skrattade med en kollega - detta medan jag hade mina frågor som jag ville ha svar på. Droppen var när jag lyckades få ögonkontakt med henne igen (notera att vi pratar om den där tjejbutiken på knappa 30 kvadratmeter, tom på kunder) och jag säger "Det blir nog inte dom här skorna, för sulan känns lite för platt." Då svarar hon "Okej", och när jag tar av mig sko nummer två och lägger den i skokartongen tar hon kartongen, kollar på mig och säger Hejdå. Detta medan jag sitter på en bänk och tar på mig min strumpa(!) Förstår ni vad förödmjukande? Hon borde ha gett mig förslag på ett annat par skor, eller åtmindstånde varit trevlig mot mig. Istället blir jag utslängd. Kanske låter löjligt, men jag gick därifrån lite ledsen med en klump i magen. Hon var verkligen obehaglig. Jag som hade sett fram emot det här köpet ganska länge.. jävla brud det där.

Sedan gick jag över till Stadium och fick hur bra service som helst. Sa det till henne med, och då blev hon glad. Dock hittade jag inget som passade. Tror jag kommer slå till på Nike-pjuken här under. Lätt som en fjäder är skorna. Måste bara hitta en butik som säljer paret, vilken inte går under titeln Löplabbet. Fyfan. Tills dess blir det en joggingtur med mina gamla leriga odågor. Redan nu faktiskt.
.

Tänkte på Beyonce och Jay Z. Den respekt de har byggt upp genom att sköta sitt äktenskap så "bra" som de gör. Inga sleazy otrohetsskandaler och annat billigt (status, status, status på den) Min mardröm är att i framtiden falla för en "Spencer" som ena dagen vill gifta sig och andra dagen typ.. väljer X-box framför ens födelsedagsfirande. Humörsvängnings-killen. Schizomaniac. Eller att behöva dras med en sådan som gör bort en in public, dvs fördummar ens åsikter och synpunkter. Herregud, det finns för mycket skit. Ändå är det dessa manliga väsen som kan konkurera ut allt annat när de lyckas snirkla sig in och punktera barriären.

 

Läste om Zara som var för tjock för att jobba som servetris.  

Jag förstår inte hur man som chef kan ha sådan brist på medkänsla att sitta framför en person och säga de orden i hennes ansikte. "Du kommer ha problem att röra dig mellan borden."

Vi pratade om sociala mongon igårkväll. Syrrans arbetskamrat var ganska rolig faktiskt. Han var noga med att  understryka mongo, ja verbalt då, när han förklarade denna stereotyp av människa. Hur som helst.. En normalbegåvad arbetsgivare med sunt förnuft och en gnutta fingertoppskänsla skulle aldrig kunna klanta sig på det här viset. En tjock person vet att hon/han är tjock, en smal person vet att hon/han är smal, ja - det behövs inget konstaterande av någons utseende för att ge ett "ja eller nej" till sökandet av ett jobb.

Det finns alltid två typer av sanningar "Du var för tjock" eller "Du var inte den vi sökte." Utifrån det kan man ju sedan avgöra vilket av alternativen som är mentalt bäst för personen i fråga att bära med sig i bakhuvudet inför nästa arbetsintervju. Alla pratar om hur bra det är att vara ärlig, men ärlighet är ju faktiskt bara en tjusigare variant av social inkompetens. Plötsligt föll enkronan ned varför jag har så jobbigt för den konstaterande typen - typen som frågar/säger saker man bara kan svara "ja" på och ingenting mer. Frågan som absolut ingen blev klokare av. Ja, nu kanske skillnaderna mellan begreppen "social människa" och "socialt intelligent människa" gör sig märkbart tydligare. Vissa är just förklädnade mongon.

Mitt toalettlock hemma åker alltid ned på ryggen när jag sätter mig. Kan möjligen vara mitt mest störande morgonmoment - någonsin. Kvällsmoment också för den delen. Otroligt frustrerande. Jag kliver in i badrummet, drar igen dörren och just precis i den skedet då jag släpper handen från dörrhandtaget och övergår till "nästa moment", dvs, vänder fötterna i riktning mot toaletten - då rullar sekvensen runt i huvudet; Hur jag sätter mig och känner locket falla för att sedan vila mot min rygg innan jag med beslutsamhet (och lite våld och kraft) trycker tillbaka det. Ibland kan jag låta det ligga mot ryggen i flera sekunder medan pannan vilar i handflatorna av fullaste uppgivenhet. Och det faktum att det alltid, alltid blir såhär gör att nerverna snart ligger på rödlampa för explosion.

Har funderat på temporära lösningar då jag troligtvis kommer hinna flytta innan Sigtunahem lyfter arslet hur vagnen. Superlim och/eller silvertejp, vad tror ni? Imorse slog det mig att toalettlock överhuvudtaget är en grej som existerar helt utan syfte. Jag använder aldrig locket, gör ni? Bara störigt att behöva lyfta upp det efter den som puttade ned det innan.

Påbörjar nu ett projekt att hitta så många onödiga, existerande ting som möjligt. Toalettlock och svanskotor pryder hittills listan. Bidra gärna om ni vet något mer.

Känslan av att vilja skriva och förmedla men inte ha ett skit i skallen. Sådär behagande. Kan inte säga att det finns så värst mycket nyheter som rör mig ryggen just nu heller. Ena FP-politikern är grov sexbrottsling 2009 och den andre ertappas full och naken på kontoret utan en enda kommentar till pressen 2010. Tämligen komiskt då man börjar spinna på det - vilka freaks som befattar i våra kommuner och landsting. Jag är inte insatt i politik i helhet - men jag tycker att det är ett jäkla slap i fejset på samtliga invånare då uppsatta politikermän agerar så brutalt idiotiskt. Mest kränkande mot de äldre; Äldre vilka har arbetat ett helt liv, betalat skatt, kontinuerligt röstat på ett parti de känner förtroende för, säkerligen bott i samma kommun och engagerat sig i olika verksamheter för att förbättra den i årtionden. Vem i helvetets kiss å bajs är den där Tommy Lundin att raggla in full på sitt kontor och agera därefter? Oavsätt vilken tid på dygnet och vilka omständigheter. Hur mycket frihet är folk benägna att tilldela sig själva? Det är fan ett hån mot allt vad politik står för. 

Men å andra sidan sedär. Nu hittade jag allt någon inre kokande ilska att lätta. Summan av kardemumman är att politik bör vara något man vill pyssla med för att eftersträva det bästa möjliga för välfärden. Känns helfel när dessa 50+are i slips och manglade skjortor - vilka egentligen är mer mån om en schysst titel och trevliga månadslöner - ska prata om "det bästa för samhället." My opinion.

By the way så har jag ingen aning om vad jag ska rösta på i valet i höst. Känner mig sådär kunnig. Å andra sidan finns det ganska många okunniga och vi alla behövs på ett eller annat sätt.. så ja, Miljöparitet kanske? Säger jag som är kapabel till att slänga batterier i kompostpåsen utan reflektion. Centerpartiet? Fast Maud och hennes stämma är ju så otroligt näbbig. Piratpartiet? Linda Rosings? Holy dolly, måste plugga på detta känner jag.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/belgien-kan-bli-forst-ut-att-forbjuda-sloja-1.1081690

”Det är inte intolerant att införa ett förbud utan att det är den muslimska rörelsen som är inskränkt och farlig.” - Denis Ducarme, medlem i det liberala partiet Reformrörelsen.

Vilken muslimsk rörelse menar han? Jag förstår inte. Ser han samtliga muslimer som en ”rörelse”? Hänger inte med någonstans. Då  20% av världens befolkning är muslimer är det en väldigt stor rörelse han pekar på. Jobbigt att så många är inskränkta och farliga.

Men hur som hava. Det här med burka. Förmår ni er att läsa artikeln jag länkade kan ni själva uppmärksamma att det i Belgien finns runt 281.000 muslimer, vilket utgör ungefär tre procent av befolkningen. Uppskattningsvis bär mellan 300-400 kvinnor niqab och burka. En droppe i havet som lik förbannat kliar i västerländska regeringsmäns alla möjliga väck och hjärnceller.

Vet inte om den belgiska regeringen delar samma ståndpunkt, men att ”rycka burkan av kvinnorna” som Danmarks stadsminister så professionellt uttryckte sig enligt DN-artikeln kommer knappast att främja någon kamp för kvinnans rättighet. En kvinnas rättighet är att få välja själv. Det bästa vore möjligtvis att börja i en ände där förtryckta kvinnor av diverse slag ska hitta lättillgänglig information var hjälp finns i det samhälle de bor i. Har en vag tro att den kvinna som far illa i klädsel av burka & niqab kommer fara ännu sämre med dessa absurda lagstiftningar. Kommer de överhuvudtaget få tillåtelsen att gå utanför dörren? Det är ett ganska massivt projekt att bolla så enkelt på det där sättet.

Problemet med identitet kan jag tycka är en mer realistisk anledning. Men frågan är om det överhuvudtaget är att belastat problem? Det är en så liten minoritet det handlar om. Jag bara frågar, för jag vet inte säkert.

Tycker det är bra att Sverige har tagit avstånd från detta.

I början av året, dvs i samband med min flytt, så blev jag kund hos Tele2. När jag sedan upptäckte att Bredbandsbolaget kunde leverera fiber istället för ADSL så föll det sig naturligt att jag ringde och backade min beställning hos Tele2. Dvs, jag sa upp mitt abonnemang. Tjejen jag pratade med i telefonen noterade detta och bad mig strunta i postavin för modemet, då modemet skulle skickas tillbaka automatiskt. Detta var i början av mina 14 möjliga ångerdagar.

Fine. Smidigt va? Tror ni inte att jag får en fakturahelvetesjävlaskit den här månaden ändå? Ringer upp Tele2:s kundtjänst och förklarar situationen likt det jag skrev här ovan - men enligt dem så har jag aldrig sagt upp abonnemanget. De hade enbart noterat att jag och telefonisten har "pratat om att säga upp mitt abonnemang."
!"/#¤%&¤"# Alltså, allvarligt talat nu: Hur ofta att jag sitter i telefonkö i 15 enfaldiga minuter för att ströprata med en telefoist om att "kanske" säga upp ett banalt internetabonnemang? Antingen säger man väl upp det eller så säger man inte upp det?

Tele2s personal tänker inte utanför boxen utan svarar per automatik. De svarar det som står stödnoterat på en post-it med rubriken "När skitkunder ringer." Det finns liksom ingen mänsklig connection mellan oss. Ingen förståelse. Hon upprepade samma inlärda meningen gång på gång. Kunde lika gärna ha varit IKEAs digitala "Fråga Anna" jag hade att göra med på andra linjen. Man inser efter några minuter att det inte spelar någon roll hur rätt man har, för dessa telefonister är lika själslösa som telefonen den själv.

De bad mig skicka in ett brev och förklara det hela, vilket jag gjorde förra veckan. Brevet är under behandling fick jag reda på nyss då jag ringde ännu en gång. Tills vidare tyckte telefonisten att jag skulle betala in fakturan vilket som, och visar det sig att dom har gjort en felbedömning så ersätter dom mig. När jag frågade henne varför jag ska betala in ett belopp för något jag inte har använt istället för att de tillsvidare spärrar fakturan tyckte hon mest ingenting.

Men fortfarande. Jag har aldrig känt mig så maktlös? Jag sa verkligen verkligen verkligen upp mitt abonnemang. Är tanken att jag nu ska sitta och betala av mer än 200 kronor varje månad för något jag inte använder? I flera år? Känns som ett renodlat "skratta eller gråta"-tillfälle. Vad ni än gör - lova mig att aldrig bli kunder hos Tele2. Önskar att jag hade miljoner läsare så att dom insåg vikten av gott kundbemötande. Då hade de troligtvis fått smaka på sin egen bittra, inkompetenta medicin. Arg är vad jag är! ARG.